Ja, först då börjar jag tänka efter...
Går upp halv sex, tar en runda ute och andas en stund, hämtar hem tidningen,
gör frukost, läser, fixar mat som ska med till dagen, susar iväg,
På jobbet är kollegan redan där trots den arla stunden, vi kollar veckoschemat,
jag skolar chiliplantor och händerna går fort som attan, pratar med elever och
kollegor och springer till växthuset däremellan, solen börjar göra sig påmind och
det blir dags för förmiddagsfika, pratar ännu mer med kollegor och det pratas
om Ehec och om fågelinfluensasprutan och om läkemedel och poff så kommer
det en busslast med turister och det är dags att öppna upp butiken och ta emot
den första anhopningen av shoppingsugna. Det säljs vykort, plantor, oljor och
en farlig massa egenproducerade örtsalter. Sedan hinner jag springa och vattna
växthuset och springer till marknadsansvarige Johan och diskuterar affischer och
ber om inplastade skyltar och sedan kommer rektor Agneta med nästa busslast
med pensionärer som skall guidas runt och det dyker samtidigt upp några
från en annan skola som är på utflykt och sedan är klockan elva och de är dags
att öppna upp till vår utställning och då dyker det upp elever med nyproducerade
saker till utställningsbutiken och det kommer tyska turister och svenska turister
och .....
Ja, det är väl så som en dag är på min arbetsplats.
Idag åt jag lunch klockan 14.40. Det är alldeles för sent, men den lunchen
smakade himmelskt gott och kollegorna var lite avundsjuka på jordgubbarna
jag åt till efterrätt.
Vid halv fem satte jag mig i bilen för hemvärd, men jag stannade på Mys blommor
och pratade en stund och handlade några växter och sedan fortsatte jag till
mamma och Igelösa och upptäckte att där var allt jättetorrt och inte en människa
hemma så det blev över en halvtimme med vattenslangen i högsta hugg...
När jag kom hem visade sig klockan vara över sex och jag var rätt så seg, men
maken stod i köket med en härlig sallad...då log livet igen.
